torsdag 6 oktober 2016

Recension | Eddie the Eagle flyger in på vita duken

- I samarbete med Oliver Forster -




När Hollywood letar efter sin nästa stora huvudrollshjälte vänder de sig ofta till de mest populära böckerna, TV-serierna och, framförallt nu på sistone, tecknade serier. Så när brittiska skådespelaren och regissören Dexter Fletcher annonserade att han håller på med en film om en rörmokare från Cheltenham var det helt klart ett par ögonbryn som höjdes.

Men det här var inte vilken gammal rörmokare som helst, det här var historien om en Storbritanniens mest osannolika sportstjärnor, Eddie ’the Eagle’ Edwards. Landets första olympiska backhoppare fångade nationens hjärtan under OS 1988, inte för att han vann, utan för att han försökte. Detta är vad som gör den här historien så perfekt för vita duken.

Det är svårt att beskriva hur osannolikt det var att Eddie skulle ta OS-guld. På den tiden hade vi inte bettingsidor, men om han skulle tävla idag skulle sidor som Betway ge honom skyhöga odds. De hade fått Leicester Citys osannolika Premier League-odds på 5000/1 att se ut som ett säkert kort.

Många skådespelare hade sett detta som en enkel roll och ta till billig slapstick för att skildra den kämpande idrottsmannen. Men Taron Egertons porträtt av Eddie the Eagles funktionshinder, som verkligen satte hans brittiska kämpaglöd på prov konkurrerar nu med årets Oscars-vinnande prestationer. Egerton fångar varje liten detalj och manér, från hur han skjuter upp sina tjocka, rimmade glasögon upp på näsan till hans nervösa ticks, från en enkel komedi till en festlig och rörande biopic.

På den tiden, år 1988, slogs praktiskt taget den verkliga Eddie med de olympiska cheferna för att få vara med som idrottsman. Men manusförfattarna Sean Macaulay och Simon Kelton har lagt till mer djup i historien genom att hitta på en fiktiv coach för Egertons karaktär att spela mot. Rollen spelas av Hugh Jackman, även känd som Wolverine, som här får visa upp sin fantastiska komiska talang. Relationen mellan den allt mer irriterade coachen som tror att han är bättre än detta mot idrottsmannen som tror att han är tillräckligt bra är det som gör detta så gripande att titta på.

Även efter att hittat på en coach för Eddie the Eagle så känns det som att manusförfattarna har fått kämpa för att hålla ett fast tag om publiken genom hela filmen. Den riktiga historien om Eddie är ganska simpel och är begränsad till ett par veckor av repetitiv träning, så författarna har varit tvungna att arbeta hårt för att hitta på fler situationer för att hålla publiken i sina biostolar i cirka en och en halv timme.

Oavsett hur osannolik hjälpa Eddie Edwards var så är denna ikoniska historia alltid menad att berättas. Det lysande skådespeleriet fyller i luckorna mellan den begränsade handlingen, vilket gör detta till en av de bästa brittiska komedierna detta årtionde. Viktigast av allt är att den cementerar en av Storbritanniens bästa historier som en del av filmhistorien, och man skulle till och med kunna säga att de fått honom att se lika cool ut som hans biorivaler Batman och Superman.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar